Mallan

Som rubriken lyder brukar folk göra när de ser en ny tatuering på mig. Jag skiter i vad folk tycker om dem det som för mig arg är att man inte kan acceptera mitt intresse för tatueringar. Det är aldrig någon som har sagt något negativt till mig om dem, förutom mormor och morfar, men jag ser på deras blickar. Varför accepterar man de som spelar fotboll, köper bilar hit och dit, lagar mat hela dagarna eller tränar stup i ett. Det är deras intressen och det är accepterat, men om jag kommer och ser ut som ett fromt lamm, men har 7 tatueringar så går inte det att acceptera. Jag accepterar dem som inte tycker om tatueringar, alla är olika. Varför kan då inte jag bara bli accepterad för den jag är och tatueringarna är faktiskt en stor del av mig. Jag tatuerade mig första gången för snart fem år sedan och sedan jag gjorde den första har jag blivit säkrare på mig själv och jag har byggt upp ett bra självförtroende. Jag älskar min kropp och tycker den är skitsnygg just för alla tatueringar och jag är inte rädd för att säga att jag är nöjd med min kropp och hur den ser ut, men att ha ett sånt självförtroende nuförtiden är tydligen inte bra det heller. Säger man att man inte är nöjd med sin kropp accepterar man det för det är så man "ska" tycka, är man däremot nöjd med hur man ser ut då har man höga tankar om sig själv för enligt normen skall man inte vara nöjd med hur man ser ut.
    Tillbaka till mitt intresse för tatueringar. Det började redan när jag var väldigt liten. Jag tänkte ofta att när jag blir stor skall jag ha en. Men samtidigt tänkte jag att det bara var för rika människor för man fick säkert betala 1000kr, då kanske ni märker hur liten jag var då 20 kr var en förmögenhet i stort sett. När jag var 12 gjorde jag min första hennatatuering och jag tyckte det var såå snyggt. Det var ett kinatecken bak på skulderbladet och jag var så stolt och längtade tills jag en dag skulle få göra en egen. När jag var 15 fick jag godkännande från mamma och pappa och när jag var 16 år och en vecka gjorde jag min första. Det är inte bara att ha tatueringen på kroppen jag tycker om, utan jag älskar att bli tatuerad. Jag tycker det är roligt och ganska skönt faktiskt. Jag tänker inte på mina tatueringar som ett antal, när någon frågar hur många jag har får jag alltid tänka efter. Säger jag att jag har sju stycken hamnar deras hakor i backen i stort sett. Jag älskar alla mina tatueringar och alla har en betydelse för mig. Så nästa gång ni får för er att säga till mig: Malin nu räcker det väl?!   Det är ingen idé. Ni säger väl inte till en fotbollspelare att nu är det nog dags att sluta spela, du har spelat för länge nu. Många har nog svårt att se kopplingen jag gör mellan tatueringar och fotboll, men jag ser båda som ett intresse och ett intresse skall man aldrig ta ifrån någon!