Mitt livs längsta månad
Idag är det en månad sedan min farfar togs ifrån mig. Det har varit den längsta veckan i mitt liv. När det bara hade gått en vecka efter hands död trodde jag att det hade gått hur lång tid som helst. Dagarna segade sig fram och tankarna försvann aldrig. Tänker på farfar varje dag och det är bara underbara minnen. Vi har tagit oss igenom en månad, men det är elva kvar tills hans årsdag. Elva månader där vi ska genomlida första kalaset, första påsken, min första födelsedag som egentligen blir min andra och första julen. Under detta året kommer vi stöta på många första saker och de alla kommer bli tuffa. Sist gång jag fick min fira min födelsedag med farfar var när jag fyllde 20, förra året var han sjuk och det blev inget firande med världens underbaraste människa. Iår ska jag och farfar ha ett eget firande - bara han och jag. Ska bara sitta uppe i minneslunden och minnas allt, tänka på de fina stunder och minnas den glädjen i hans ögon när jag hälsade på honom veckan innan han gick bort. 
Farfar och jag för många år sedan. Är så glad att jag har denna bild då jag tycker den är helt underbar - det lyser kärlek om den! 
Min farfar tavla som jag tittar på varje dag och minns alla fina stunder.
