heja heja
Idag på friskis var det en mamma som imponerade. Många barn man möter i omklädningsrummet och i duschen är intresserade av mina tatueringar och frågar ofta sin mamma, eller vem det nu än kan vara de är där med, om dem. Migf gör det absolut ingenting, barn är nyfikna - låt de fråga. Men de blir alltid tystade. Jag brukar alltid uppmärksamma barnet med ett litet leende beroende på hur långt bort de är eller säga nånting. Idag stog jag i duschen efter mina pass och då var det en flicka som sa till sin mamma att jag hade många stora tatueringar och om jag nångång skulle kunna ta bort dem om jag ville. Mamman sa att hon inte är så duktig på tatueringar utan att hon skulle fråga mig istället. Det är första gången under mina 7 år som tatuerad som jag hör detta!!! Jag blev jätteglad att hon faktiskt inte tystade sina barn, som att det skulle vara något pinsamt att fråga personen i fråga nånting om det. Jag är övertygad om att merparten skulle svara med ett leende på läpparna. Mer såna människor tack!
:-)
