Kärlek

Jag vet att jag skriver och pratar mycket om mina katter och jag ska göra det nu igen. Läste i tidningen i morse att hundmänniskor ofta pratar om katter som ganska knepiga djur och jag ska ärligt säga att jag också varit sån innan. Jag har aldrig varit en kattmänniska utan det har bara varit hundar som gällt för mig. Visst har jag varit hos någon med katt eller någon katt kommit fram när jag varit ute så klart jag har gosat och pratat, men det har aldrig varit samma sak som när jag träffat en hund. När Jenny skaffade sin första katt Alva insåg jag att man faktiskt kan fästa sig vid katter och att de faktiskt kan vara gosiga och allt det där ni vet. När jag sedan fick Sivert och Bosse blev jag ju störtkär och jag kan även idag bara sitta och kolla på dem och bara känna kärlek och detta är katter liksom, så jag förstår verkligen de som är helt galna i sina barn och inte kan slita blicken från dem. Sen har jag haft tur med mina herrar också. De är inte svåra att ha och göra med, de anpassar sig otroligt bra och ÄLSKAR när det är massa folk här. Jag menar, andra människor att gosa med och som inte säger nej ibland. Det kan ju inte bli bättre liksom. Visst sen är de båda ganska pratglada, speciellt Sivert. Men det är ingenting jag tänker på längre. Det är ju liksom en grej som jag älskar med dem, jag får alltid svar på det jag pratar om eftersom de alltid låter när jag pratar med dem. Sen om jag jämför dem med många andra katter jag träffat som gärna sover hela tiden och bara ligger i knät och inte springer runt och busar så kan jag känna att fan vad tråkiga de katterna måste vara. Herregud här är det full rulle hela tiden och det kan vara jobbigt ibland, eller ganska ofta, men jag hade aldrig velat ha två grabbar som knappt rör sig. Vilka ska jag då leka jage med?
Världens finaste grabbar! Jag förstår att ni är lite avundsjuka, för det hade jag varit!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0